Förskollärarna kan hjälpa barnen att bli flygfärdiga

2020-11-12

Barn behöver öva upp balans, styrka och förflyttning för att bli ”flygfärdiga”, samtidigt som många minderåriga riskerar bli stillasittande och ”vingklippta” om de inte får stöd och hjälp från förskolan. Detta projekt om förskolebarnens rörelseförmåga, som bedrivs inom försöksverksamheten ULF, går snart in på slutspurten.

Ann-Christin "Lollo" Sollerhed, universitetslektor i idrott och hälsa vid Högskolan Kristianstad.
Ann-Christin Sollerhed tycker att det är skrämmande att så lite rörelse ingår i förskolan, och hoppas att rörelse ska ges mer plats i både samtalen och aktiviteterna. Foto: Kerstin Weman Thornell

Vid Högskolan Kristianstad bedrivs ULF-samverkan genom forskningsplattformen ”Lärande i samverkan”. Plattformen, som leds av en styrgrupp med representanter från både skolhuvudmän i regionen och högskolans forskningsmiljöer, har som syfte är att utifrån praktiknära och verksamhetsrelevant forskning bidra till att utveckla undervisningen i skola och förskola.

För närvarande finansieras sex olika projekt av plattformen, som intresserar sig för flera delar av skolsystemet – förskola, fritidshem, grundskola och gymnasieskola – och som genomförs i samverkan med ett antal olika skolhuvudmän i Skåne. Ett av dessa projekt är Ann-Christin Sollerheds ”Vingklippt eller flygfärdig”, som handlar om rörelse i förskolan.

– Hopprep! Det är mitt favoritredskap!

Ann-Christin Sollerhed svingar det röda repet och avverkar en rad kvicka hopp mitt på golvet i idrottshallen. Det är inte för intet som hon är universitetslektor i idrott och hälsa. Men rörelse finns i allas våra kroppar, nedärvt sedan urminnes tider. Samtidigt fostras dagens unga, som egentligen skulle ränna runt dagarna i ända, till ett stillasittande liv.

I höstas drog hon, tillsammans med kollegan Jan-Erik Ekberg från Malmö universitet, i gång sitt projekt Flygfärdig eller vingklippt inom ramen för ULF-samverkan. Titeln anspelar på barnens rörelseförmåga – och att de antingen kan uppmuntras eller hämmas i sin aktivitet.

– Vi föds visserligen med grundläggande förmågor, men med åren behöver vi utveckla och förfina våra rörelser, exempelvis balansen, förmågan att förflytta oss och att hantera olika föremål.

Tidigare studier visar att aktiva föräldrar ofta har aktiva barn. Men för de barn som kommer från mer passiva hemförhållanden har förskolan en viktig kompensatorisk uppgift. Här behöver förskollärarna vara goda förebilder för rörelse, menar Ann-Christin Sollerhed.

– Tyvärr sker det alldeles för sällan. Visst finns det många rörliga förskollärare, men en stor del är också inaktiva. Och många anser nog inte att rörelse ingår i de pedagogiska uppgifterna.
 

Ann-Christin "Lollo" Sollerhed, universitetslektor i idrott och hälsa vid Högskolan Kristianstad.
Rörelse behöver inte vara komplicerat, menar Ann-Christin Sollerhed och påpekar att exempelvis hopprep är billiga och enkla att ta med överallt. Foto: Kerstin Weman Thornell

Själv blev Ann-Christin Sollerhed tillfrågad att ta fram fakta kring rörelse, som stödmaterial till den nya läroplanen för förskolan 2019. Hon lade mycket tid och arbete på att visa forskningsresultat kring hur ofta, hur mycket och hur intensivt barnen bör röra sig. Men när en del av resultaten visade på behovet av mer rörlig tid i förskolan på bekostnad av skärmtid, stötte det på patrull.

– Det kändes som att jag blev censurerad. Det blev en konflikt mellan råden om rörelse och de nya målen med digitalisering i förskolan, som nästan per automatik innebär stillasittande.

En missuppfattning är också att barnen själva, helt automatiskt, rör på sig. Många förskollärare tycker sig se att barnen konstant håller i gång när de är utomhus. Men i själva verket sitter de långa stunder stilla på en trehjuling eller i sandlådan.

Och sällan uppmuntras barnen att ”töja på reviret” och utmana sina kroppar. Hon menar att det, bland många förskollärare och andra vuxna, snarare råder rörelserädsla.

– Man är orolig för att barnet ska skada sig eller komma hem med skrubbsår, och slänger därför in ett: ”Nej! Akta dig! Gå ner!”

I själva verket har de barn som sällan springer runt eller klättrar i träd förhållandevis hög skadefrekvens. När något oväntat händer är de oförberedda och har svårare att hantera situationen. De barn som däremot får träna sin rörelseförmåga har en annan kroppskännedom och klarar sig bättre. De tillåts bli flygfärdiga.

I den pågående ULF-studien ingår fem förskolor runtom i Skåne. Som projektledare har Ann-Christin Sollerhed träffat personalen vid flera tillfällen för att ta del av deras gemensamma samtal kring rörelse.

En fråga som diskuterats är vad en sexåring anses  bör ha för rörelseförmåga när förskoleåren är över. En del har blivit överrumplade av frågan, andra har svarat: ”att kunna klä på sig själv”.

– Man blir helt matt … Om jag själv fick frågan skulle jag svara: Att klättra obehindrat i träd och balansera mellan sviktande trädgrenar. Att hänga i armarna och känna att kroppen orkar. Att springa fort och känna hur benen bär, att stå på händer … Självklart är alla inte födda till att kunna hjula. De behöver förebilder och hjälp, så att de kan få uppleva segern när de lyckas.

För att ge förskollärarna inspiration bjöd hon in ett hundratal förskolebarn till idrottshallen på campus strax före jul. Där fick de klättra, balansera, hoppa, krypa medan förskollärarna tittade och assisterade.

Hon har också märkt att förskollärarna, under det gångna året, gradvis blivit mer medvetna och frimodiga i sina resonemang kring rörelse. De har också fått skriva egna loggböcker och dokumentera barnens rörelse på film för att inspirera varandra. En av de utvalda förskolorna har rentav beslutat sig för att bli en rörelseförskola.

Själv ser Ann-Christin Sollerhed både pessimistiskt och optimistiskt på framtiden, vad gäller barns rörelseförmåga.

– Ja, det är både och. På landets förskollärarutbildningar är det alldeles för lite diskussioner om barns rörelse. Samtidigt har jag ju märkt att det går att göra förskollärarna entusiastiska när man väl tar upp ämnet. ULF-projektet visar att det faktiskt går att få med dem på tåget och på sikt göra skillnad i verksamheten.

Kerstin Weman Thornell


ULF och forskningsplattformen Lärande i samverkan

Försöksverksamheten vid Högskolan Kristianstad sker på forskningsplattformen Lärande i samverkan - en forskningssamverkan mellan HiK och omgivande samhälle med skollagstyrda verksamheter. Plattformens syfte är att utifrån praktiknära och verksamhetsrelevant forskning bidra till att utveckla undervisningen i skola och förskola.

Nyheter

Prenumerera på vårt nyhetsbrev! 
Nyhetsbrevet kommer cirka en gång i månaden och innehåller alla nyheter kring ULF-avtal.

Anmäl dig till nyhetsbrevet här!

Förskollärarna kan hjälpa barnen att bli flygfärdiga

2020-11-12

Barn behöver öva upp balans, styrka och förflyttning för att bli ”flygfärdiga”, samtidigt som många minderåriga riskerar bli stillasittande och ”vingklippta” om de inte får stöd och hjälp från förskolan. Detta projekt om förskolebarnens rörelseförmåga, som bedrivs inom försöksverksamheten ULF, går snart in på slutspurten.

Ann-Christin "Lollo" Sollerhed, universitetslektor i idrott och hälsa vid Högskolan Kristianstad.
Ann-Christin Sollerhed tycker att det är skrämmande att så lite rörelse ingår i förskolan, och hoppas att rörelse ska ges mer plats i både samtalen och aktiviteterna. Foto: Kerstin Weman Thornell

Vid Högskolan Kristianstad bedrivs ULF-samverkan genom forskningsplattformen ”Lärande i samverkan”. Plattformen, som leds av en styrgrupp med representanter från både skolhuvudmän i regionen och högskolans forskningsmiljöer, har som syfte är att utifrån praktiknära och verksamhetsrelevant forskning bidra till att utveckla undervisningen i skola och förskola.

För närvarande finansieras sex olika projekt av plattformen, som intresserar sig för flera delar av skolsystemet – förskola, fritidshem, grundskola och gymnasieskola – och som genomförs i samverkan med ett antal olika skolhuvudmän i Skåne. Ett av dessa projekt är Ann-Christin Sollerheds ”Vingklippt eller flygfärdig”, som handlar om rörelse i förskolan.

– Hopprep! Det är mitt favoritredskap!

Ann-Christin Sollerhed svingar det röda repet och avverkar en rad kvicka hopp mitt på golvet i idrottshallen. Det är inte för intet som hon är universitetslektor i idrott och hälsa. Men rörelse finns i allas våra kroppar, nedärvt sedan urminnes tider. Samtidigt fostras dagens unga, som egentligen skulle ränna runt dagarna i ända, till ett stillasittande liv.

I höstas drog hon, tillsammans med kollegan Jan-Erik Ekberg från Malmö universitet, i gång sitt projekt Flygfärdig eller vingklippt inom ramen för ULF-samverkan. Titeln anspelar på barnens rörelseförmåga – och att de antingen kan uppmuntras eller hämmas i sin aktivitet.

– Vi föds visserligen med grundläggande förmågor, men med åren behöver vi utveckla och förfina våra rörelser, exempelvis balansen, förmågan att förflytta oss och att hantera olika föremål.

Tidigare studier visar att aktiva föräldrar ofta har aktiva barn. Men för de barn som kommer från mer passiva hemförhållanden har förskolan en viktig kompensatorisk uppgift. Här behöver förskollärarna vara goda förebilder för rörelse, menar Ann-Christin Sollerhed.

– Tyvärr sker det alldeles för sällan. Visst finns det många rörliga förskollärare, men en stor del är också inaktiva. Och många anser nog inte att rörelse ingår i de pedagogiska uppgifterna.
 

Ann-Christin "Lollo" Sollerhed, universitetslektor i idrott och hälsa vid Högskolan Kristianstad.
Rörelse behöver inte vara komplicerat, menar Ann-Christin Sollerhed och påpekar att exempelvis hopprep är billiga och enkla att ta med överallt. Foto: Kerstin Weman Thornell

Själv blev Ann-Christin Sollerhed tillfrågad att ta fram fakta kring rörelse, som stödmaterial till den nya läroplanen för förskolan 2019. Hon lade mycket tid och arbete på att visa forskningsresultat kring hur ofta, hur mycket och hur intensivt barnen bör röra sig. Men när en del av resultaten visade på behovet av mer rörlig tid i förskolan på bekostnad av skärmtid, stötte det på patrull.

– Det kändes som att jag blev censurerad. Det blev en konflikt mellan råden om rörelse och de nya målen med digitalisering i förskolan, som nästan per automatik innebär stillasittande.

En missuppfattning är också att barnen själva, helt automatiskt, rör på sig. Många förskollärare tycker sig se att barnen konstant håller i gång när de är utomhus. Men i själva verket sitter de långa stunder stilla på en trehjuling eller i sandlådan.

Och sällan uppmuntras barnen att ”töja på reviret” och utmana sina kroppar. Hon menar att det, bland många förskollärare och andra vuxna, snarare råder rörelserädsla.

– Man är orolig för att barnet ska skada sig eller komma hem med skrubbsår, och slänger därför in ett: ”Nej! Akta dig! Gå ner!”

I själva verket har de barn som sällan springer runt eller klättrar i träd förhållandevis hög skadefrekvens. När något oväntat händer är de oförberedda och har svårare att hantera situationen. De barn som däremot får träna sin rörelseförmåga har en annan kroppskännedom och klarar sig bättre. De tillåts bli flygfärdiga.

I den pågående ULF-studien ingår fem förskolor runtom i Skåne. Som projektledare har Ann-Christin Sollerhed träffat personalen vid flera tillfällen för att ta del av deras gemensamma samtal kring rörelse.

En fråga som diskuterats är vad en sexåring anses  bör ha för rörelseförmåga när förskoleåren är över. En del har blivit överrumplade av frågan, andra har svarat: ”att kunna klä på sig själv”.

– Man blir helt matt … Om jag själv fick frågan skulle jag svara: Att klättra obehindrat i träd och balansera mellan sviktande trädgrenar. Att hänga i armarna och känna att kroppen orkar. Att springa fort och känna hur benen bär, att stå på händer … Självklart är alla inte födda till att kunna hjula. De behöver förebilder och hjälp, så att de kan få uppleva segern när de lyckas.

För att ge förskollärarna inspiration bjöd hon in ett hundratal förskolebarn till idrottshallen på campus strax före jul. Där fick de klättra, balansera, hoppa, krypa medan förskollärarna tittade och assisterade.

Hon har också märkt att förskollärarna, under det gångna året, gradvis blivit mer medvetna och frimodiga i sina resonemang kring rörelse. De har också fått skriva egna loggböcker och dokumentera barnens rörelse på film för att inspirera varandra. En av de utvalda förskolorna har rentav beslutat sig för att bli en rörelseförskola.

Själv ser Ann-Christin Sollerhed både pessimistiskt och optimistiskt på framtiden, vad gäller barns rörelseförmåga.

– Ja, det är både och. På landets förskollärarutbildningar är det alldeles för lite diskussioner om barns rörelse. Samtidigt har jag ju märkt att det går att göra förskollärarna entusiastiska när man väl tar upp ämnet. ULF-projektet visar att det faktiskt går att få med dem på tåget och på sikt göra skillnad i verksamheten.

Kerstin Weman Thornell


ULF och forskningsplattformen Lärande i samverkan

Försöksverksamheten vid Högskolan Kristianstad sker på forskningsplattformen Lärande i samverkan - en forskningssamverkan mellan HiK och omgivande samhälle med skollagstyrda verksamheter. Plattformens syfte är att utifrån praktiknära och verksamhetsrelevant forskning bidra till att utveckla undervisningen i skola och förskola.

Senast uppdaterad: 2023-09-11